Det kom upp

Vaknar av ett konstigt ljud. Samma ljud igen. Från L1s säng. ”Vad gör du”, frågar jag.

”Jag kräks”.

Barn som kräks är aldrig kul. Barn som kräks på hotellrum brukar vara ännu mindre kul. Men det var tack och lov ganska lite, i mängd.

Efter lite sanering så sov han snart gott igen. Och verkar må bra nu på morgonen. Han får chilla lite idag.

Det kanske blev för lite vätska igår. Eller för mycket efterrätt. Jag röstar på det. Tänker inte rösta på hederlig magsjuka.

På bilden med pappa tidigare på kvällen.

Forever young…

Skidor. Fantastiskt. Med en son på 8 som vill åka i gupp, hopp och ”off pist” befann jag mig häromdagen sladdandes nerför nån inte-gjord-för-folk-över-18 backe under liften. Jag skulle se till att sonen inte ramlade och slog sig… Kändes oansvarigt att släppa en åttaåring själv nerför där… Var kanske M-E-R oansvarigt av mig att åka efter.

Jag dog inte. Men sonen fick vänta ett tag på mamma. Och folk i liften ropade ” går det bra?”. Tur jag hade goggles. Så de inte kände igen mig sen. Men jag var en bra mamma i alla fall.

Skidsemester. Snö. After ski. Familjeaktivitet. Men justvframför allt. Snö. Har insett nu hur mycket jag saknat snön.

Vi har några grejor vi gillar att göra allihop i vår familj. Kolla på film. Simma och bada. Och så åka skidor.

Det är ren lycka. Att åka skidor ihop är så rackarns kul. Trots att L2 är 5 år (6 i mars) så går det så bra! Och fort!

Att svischa nerför backarna. Det svetsar samman.

Nästa inplanerade tur är i mars. Vi måste hitta mer tid innan dess!

Smågodis och repliker

Köpte lördagsgodis till mig själv för första gången på länge igår. Smågodis. Det var inte bra.

Varför heter det egentligen smågodis? Påsarna är enorma. Och det mesta godiset är inte så smått. Inte som när jag var liten och påsen var så liten så jag preciiiis fick ner handen. Barnen skulle garva åt den påsen.

Grejen var, igår alltså, att jag blev så sjukt sur. Så där riktigt sockersur. Argsinnig tant. Dottern L2 som oftast brukar äta choklad, hon valde sockergodis nu, och fnissade som en champagne berusad.

Från och med nu får det bli hemgjort godis eller choklad för vi är inte kompatibla med sockergodis. En argbigga över 40 och en berusad 5-åring, om än på socker, är lite för mycket Dallas över det.

Med sonen har jag övat repliker, repliker och repliker. Det ska provfilmas igen för rollen i barnserien som ska gå på SVT. Så håll tummarna måndag sen eftermiddag. Sen hoppas jag de bestämmer sig så vi vet nån gång.

Sonen är definitivt bättre skådis än jag i alla fall. Bättre uttryck och bättre tajming. Ingen större surprise kanske. Jag är…. inte en skådis.

Om min mycket pinsamma (nej, jag hade kläder på mig, det här hände långt innan dokusåpan och TV-sex var uppfunnet) skådespelarinsats (nej jag förstår att du undrar, men jag var inte full heller) får jag berätta en annan gång, om du inte var där förstås?

Är John Blind tjuven?

Jag är så trött att jag öppnat, stirrat och stängt Facebook-appen ett antal gånger utan att komma på vad jag ska (skulle?) skriva. Det var säkert (är?) inget ”kult” (kul med t på efter, som i roligt) som dottern L1 skulle sagt. Men lite oroligt är det ( ha ha där blev det ju ”kult”; o-roligt. Fattar du? Eller? Inte kult?).

Tror nån tagit min hjärna. Och lämnat sömnpulver. IPhonen vill här skriva ”sömnpiller” vilket ju för en gång skull vore mer logiskt. Vem tar sömnpulver nu för tiden? Det var ju på 70-talet. Med en viss knarksprinklande docka. Titta kom och titta. Men.

Kanske är det John Blind (jo jag skrev fel här men tyckte Blind lät roligare än Blund) (ha ha, jag är trött sa jag ju) som tagit min hjärna?

Håll med om att den omöjligt kan vara kvar.

Sarri vs Pojen

Idag var L1 på ny provfilmning, förra onsdagen var ju senast. Idag fick han filma på prov med Olle Sarri. Det härliga är att han och de andra åttaåringarna är så ovetande om vem och vilka folk är. Så det snackades med Sarri när densamme skulle gå, och skulle säga hejdå till grabbarna. Klämma på motorcykelskydden på magen och ryggen. Snick snack och skratt.

Hur det än går, vidare eller stopp, så är det så skönt att se sin son bara köra rejset och vara sig själv.

Ps: han kände så klart inte igen Blossom Tainton heller som också var där och donade, tog ett glas saft med killarna. Helskönt!

Om det kommer en jätteplums…

Vi har precis avslutat sagan jag och lilla L1, dottern. Jag har hummat slumra in lagom många gånger, vilket ändå alltid är för lite. L1 rapar och donar. ”Jag känner mig lite…” sen kommer en kräk, som hon liksom galant fångar upp i nattlinnet. ”Det låter som du kräks…” säger jag och vänder mig om lagom till kräk nummer 2.

I vår familj hanterar vi alla kräks olika. L1 blir nästan aldrig ledsen. (Storebror blir förtvivlad. Pappa M kräks nästan själv om andra kräks). Men L2 hon liksom knatar med kavat in i badrummet ”jag ska kräkas lite till..” säger femåriga damen och så gör hon det. Inga krusiduller eller gråt där.

”Jag behöver duscha.” Jaha, no shit. Det gör vi och det behövs tvätt med.

I sängen igen efter att vi bytt lakan och ställt i ordning efter alla konstens regler.

”Jag har ställt en balja här, om du vaknar och behöver kräkas igen,” säger jag.

”Ja. Då om jag vaknar mitt i natten och känner, nu kommer det kräks, och det kommer som en jätteplums, då lutar jag mig bara så här över kanten och så kan jätteplumsen komma i hinken,” säger hon. ”För med jätteplumsar hinner man inte in i badrummet, eller hur?”

Sen säger hon att hon fryser och vill ha något varmt på huvudet, så hon somnar med en extra filt. Och en svart toppluva med dödskalle på.

Bananskal

Jag sitter där jag sitter idag för att min son hittade ett bananskal, eller ja, bananskalet hittade honom.

Den av SVT anlitade castingbyrån (firman? företaget? bolaget?) kom till sonens skola och provfilmade åttaåringar för en ny TV-serie till Barnkanalen. Kul tyckte barnen!

Ett par veckor senare ringer casting-tjejen och undrar om de kan få träffa L igen? Oj, det hade jag nästan glömt! (jag ska erkänna att jag tyckte det var väldigt spännande att de ringde!) Jo ja visst, sa jag, jag ska fråga om han vill. Han ville.

Sen en vecka senare ringde de igen.

Bananskalet glider vidare. Swooosh!

Så, idag är vi här igen. L och två grabbar till får träffa regissörerna. Jag dricker lite halvgammalt kaffe i det totalt oglammiga kontoret utanför.

Nu B-L-I-R det ju kanske inte nån filminspelning för L. Alls. Men. Vilken grej att bara få pröva på att vara framför en kamera, träffa nya människor och se lite mer av världen, om än bara inne på Söder!

Det är så roligt med bananskal! Alla bananskal jag halkat på i livet har lett till kul och utvecklande saker.

Så, hittar du ett bananskal, var inte rädd att halka. Hoppa på och glid med så länge det bär.

Dramatiska övningar

Det var  mörkeraktiviteter på gång igår kväll. Sonen skulle åka pulka (nej vi har ingen snö) på baksidan ihop med sin kompis C (nej de är inte tre år gamla utan åtta) och tog trädgårdstrappan i snabba kliv.

Sista klivet ned mot backen (klädd i våta löv och gräs som stand-in för snö) snubblade han och gjorde (antagligen, så som han såg ut) frivolter med mellanlandningar på axel, nyckelben, öra och kind. Och så ett knä. C kommer inrusande och hämtar mig. Eller, han ropar ”L har ramlat och slagit sig” och jag är den enda vuxna som reagerar. (Maken kör ju för sjutton angry birds på iPhonen).

Trodde han slagit halv ihjäl sig (sonen) så jag rusar ut i mina gummistövlar från 1993 (tänk att de håller!) men det blev bara skrubbsår. Phew! Vi är ju rätt vana vid att hitta honom högst upp i träd (varpå andra mammor, oftast mammor och inte pappor, ojar sig och inte kan låta bli att säga ”det där ser farligt ut”) eller på nåt tak eller liknande. Men konstigt nog verkar markbundna aktiviteter värst.

På kvällen när sonen ska somna säger han ”pappa borde ha kommit och kollat istället för att spela.” Ouch, den sved (he, he!).

Men nu var det ju inte så allvarligt. Men idag fick han skippa simkollot och hänga med på mitt jobb. Kanske är det därför jag har haft en fredagskänsla hela dagen? För att det varit mysigt?

På fredag ska vi övrigt iväg på andra dramatiska övningar. Men det får bli en annan historia.

Och så var det det där med bloggandet

Det var en gång en tjej. Eller… Kvinna. Eller… Tant? Nä. Inte tant. En tjej som är… som är lite mogen i hörnen. Typ. (Kan tjejer ha hörn?) (Ja. Jag vet. Jag svamlar). Hur som helst. Det var en gång en tjej (nu ska jag vara övertydlig: det var jag!) som försökte göra lite för mycket. Då gick det så där. Det har för övrigt hänt förr men det är en annan historia.

Jag startade en blogg. I am Anna P. Sen en till som hette Webbprinsessan för jag hade sån lust att blogga om allt i jobbet. Det var kul och gick bra. Men sen var det svårt att hinna med.

Då startade jag en till blogg. Triathlonmamman. Smart eller hur? Eller. Inte.

Men det var kul! Jag hade sån lust att blogga om att träna till ett triathlon. Mitt första. Och hittills enda.

Men tre bloggar blev lite för mycket. Så I am Anna P och Webbprinsessan fick chilla ett tag.

Det ska ju vara så rätt att nischa sin blogg mot ett specifikt ämne. Som Webbprinsessan och Triathlonmamman. Och det var ett kul test. För de bloggarna fick fler besökare på kortare tid än denna mer generella blogg.

Men jag har bestämt mig. En blogg får räcka.

Så vilka dödar jag? Och vilken får vara kvar??

Jag har jag testat att importera de andra två bloggarna hit. Det gick fint! Men vad ska bloggen då heta av alla mina alias? Den här har ju funnits längst, haft flest besök totalt. Men, jag gillar webbadressen för Triathlonmamman. Tydligen ska man kunna byta men just nu är såklart inte den funktionen aktiv på WordPress. Så jag får vänta lite med det. Och städa lite här så länge.

Och Triathlonmamman Ä-R den smartaste webbadressen. Ni förstår, Webbprinsessan i mig kan ju inte låta bli att tänka på besöksstatistik och sökmotorsoptimering. (Suck, jag vet, är helt skadad!). Jag får bestämma mig och byta namn eller flytta eller vad det nu blir. Men sen får det vara nog. Nomaden i mig får slå mer pålarna och stilla sig lite.

Tills nästa bloggidé. Stoppa mig gärna när det händer!

Nu blir det Jurassic Park med kidsen, de gillar äventyr på engelska, som Pirates of C och Indiana Jones. Hoppas det inte blir för läskigt…

Nu är det slut, eller snarare bara början!

Lite tomt och alldeles, alldeles underbart! Loppet AXA Stockholm Triathlon är avklarat och alla frågor jag hade innan har fått ett svar. Och det var så otroligt roligt!

Tiden blev 1.44.16 vilket jag är helt nöjd med. Målet var att komma runt och gärna på 1.45. Nästa år har jag en tid att slå!

För Nästa år får det bli fler triathlon. För det var verkligen jättekul! Men jag är för trött för att blogga om detaljerna om hur det var. Det får bli en annan dag. Bara början på fler lopp tror jag!