Insikt

U och hennes man R innan olyckan. Jag älskar den här bilden.

Ibland är livet väl hårt mot vissa. Jag är väldigt lyckligt lottad. Mitt smågnäll över livets motgångar blir just det, smågnäll. U och jag hade ett vanligt systrar-emellan-samtal häromdagen, men innebörden var rätt tuff.

U: Jag har väl börjat inse att jag inte kommit att bli bättre.

Jag: Hur känns det?

U: Det är väl bara att gilla läget.

 

Att ena dagen kunna göra allt man vill. Springa. Hoppa. Spela fotboll. Busa. A-L-L-T. Till att andra dagen inte kunna göra allt det. En olycka och sen är livet helt annorlunda. Det är hårt. Väldigt hårt. Det gör ont i mig att inte kunna göra henne bättre. Att den där proppen i höger hjärnhalva ska sätta stopp. 

 

Jag: Jag antar att det kan ta ett tag att ta in det. Att det bara blir små framsteg.

U: Mmm.

Det kunde ha varit värre. Men det gör det inte lättare. Särskilt inte för U.

Samma moral på nätet som utanför?

…Ett företag som väljer bort en potentiell anställd bara för att den personen har en fånig bild på sitt Facebook-konto eller som Avatar, tror jag kan få problem i framtiden…

Som att sväva bland molnen

…Högt, högt ovanför mitt huvud; vitt, svävande. Mitt hår fladdrar av vinddraget. Luften smeker mina kinder. Jag sitter alldeles still. Njuter. Det är magiskt…

En ängel i rummet

Mamma stod kvar ute i kylan, hon ville vinka till oss när vi for. Pappa gick in. Han har lite svårt att gå och stå. Då kom känslan av att jag inte skulle få träffa pappa igen. Att det var sista gången vi sågs….

Aldrig mer body

I dagens Metro får jag lära mig att det är trendigt med body. Bodyn är ett klassiskt plagg. Det går aldrig ur tiden, säger Frida Fahrman.

Ur min tid gick den för ungefär tjugo år sedan. Aldrig mer. Det är det mest opraktiska och obekväma plagg jag någonsin burit. På B-E-B-I-S-A-R passar det bra. De har ju en blöja som skyddar mot skav. Det hade inte jag. Och att gå med metalknappar mot snippan, det är ingen höjdare. Oavsett om man cyklar, går, ligger eller står. Kläder som kräver blöja bör inte bäras av vuxna, helt enkelt.

Jag fick i och för sig diplom en gång, tack varde den lilla svarta body jag faktiskt hade. ”För bästa försök att kissa med body på,” stod det på det. Det är ju helt omöjligt att lyckas knäppa den om man knäppt upp den, så vad ska en tjej göra? Dra den åt sidan förstås. Tur jag aldrig behövde göra nummer två.

Jag håller fortfarande på och flyttar min blogg hit. Men idag mår jag tjuvtjockt i magen, det är världskrig därinne. Så nu går jag och lägger mig igen. Därför tar det lite tid.

Nyp mig i armen, jag är på café

Helt surrealistiskt. Sitter på café en måndagskväll. Otroligt mysigt. Surret runt omkring. Några tjejer sitter och pluggar. En gubbe snubblade precis på min sladd till datorn, blänger, han har nog ingen blogg.

Jag sitter här helt utan anledning. Eller inte H-E-L-T utan. Vi har barnvakt hemma. Vi tränar in C som ska hämta barnen en gång i veckan och vara vår barnvakt ibland. Då kan inte vi vara hemma. Det är liksom poängen med barnvakt. Däför är jag på café. En god macka, chaithé och en busigt liten dammsugare (när M kom in alldeles nyss fick han köpa en busigt liten dammsugare till, bara för att).

Får lite dåligt samvete. Jag (och M) är borta hemifrån utan att jag måste. Trots att jag knappt har träffat barnen i dag. Men, varför skulle inte jag få gå på café en vardagskväll? Det känns så gott i själen. Då måste det väl vara ok. Då måste det vara bra. Det är bra.

Jag håller fortfarande på att flytta över mina gamla inlägg hit. Har nu i alla fall kommit en bit på väg. Man måste visst jobba på måndagar också. Så det tar lite tid.

Jag luktade stalker

Idag är det flyttdag. Nya bloggen är uppe. Kanske ett riktigt bloggnamn också när jag ändå höll på? Men oj vad svårt D-E-T var. Så fort jag kom på något klatchigt var det såklart redan upptaget. Kanske skulle kallat den Velpottan. Detta hade stämt bra in på processen. Och mig.

Tack Morgan Alling

Idag är jag glad över att:

Dottern viskat i mitt öra: ”mamma, vet du, du är bästa tjejen.”
Sonen kan härma en norrlänning och tycker att han är bättre på det än norrlänningen själv.
Jag snart förstår hur min nya mobiltelefon fungerar. Kanske. Jag kan svara i alla fall.
Jag hittat WordPress.com, och flyttat bloggen hit pö om pö.
Obama är en president som handlar för mänskligheten.

Och jag är extra glad över att Morgan Alling är så duktig i Let’s Dance. Det har nämligen hjälpt mig att tvätta bort bilden av honom som den onanerande galningen i det där humorprogrammet i fyran, den bilden har jag haft av Morgan genom allt annat. Nu dansar han på näthinnan istället. Det är jag glad för.

Inte så illa, helt enkelt.

Cementblandaren

Jobbarkompisen Å berättade att ett av hennes barn sagt att sommaren, den kommer när pappa och mamma tar fram cementblandaren. De bygger nog mycket. Eller gör de? Jag menar, om det nu ska bli sommar varje år och om man kopplar den så starkt till cementblandaren, då borde det bli mycket cement? De har visst byggt en fin mur i alla fall. Den kanske är lång?

Hon har nog lyckliga barn Å. Jag kan komma på minst 15 sätt som mina barn skulle kunna använda en cementblandare på. Inte nödvändigtvis B-R-A sätt. Men kreativa. Först skulle de så klart ha geggafest. Sen byggfest. Sen åka karusell. Sen skulle storebror kolla hur fort han kunde snurra lillasyster. I blandaren alltså. Sen skulle de nog ha cementkrig. Och varför inte jämna till sandlådan med ett fint cementtäcke? Kanske mamma och pappa vill ha lite i sovrummet? Och…

Jag skulle också älska att ha en cementblandare hemma. M med. Även utan cementblandare är han nämligen en hejare på cement. Han har gjutit en finfin sockel till tvättmaskinen med en liten ränna till smitande vatten. Vi (läs M) ska bara måla den. Fast det skulle kanske bli lite farligt med en sådan där R-I-K-T-I-G blandare. Det får plats alldeles för många projekt i ett hus på två plan med källare. Dessutom har vi en jätteträdgård. Hur många cementstoder skulle det inte få plats där? Och hur fult skulle inte D-E-T vara? Jag kanske kan få komma hem till Å och blanda lite, sådär på helgen?

Hur som helst, det är lätt att längta till sommaren nu. Det har ju gått så lång tid efter jul. Jag har jobbat i all evighet. Började klura på om jag behöver köpa så många fler månadskort, kanske kan jag börja cykla snart? Efter en Reality check insåg jag att på något konstigt vis är det fortfarande januari. J-A-N-U-A-R-I. Hur gick D-E-T till?

Ps: Har precis förklarat för L1 (som i och för sig bara är fem och ett halvt) att hans nya favoritprogram inte heter Kenny Starfucker utan Kenny Starfighter. ”Okej mamma, Kenni Starfajter, ” svarar han lugnt. (Kan det där med engelskan  gått i arv?)

Allt handlar om inställning

Min första mobil var en tegelsten. Jag hade stått emot länge. Vad skulle J-A-G med en mobil till? M (som hade mobil) försökte förklara att då kunde vi alltid nå varandra. Det tyckte jag verkade onödigt (vi bodde ju ihop, vi sågs ju varje dag?) Nej, jag klarade mig fint. Dyrt verkade det också (är lite snål, och seg att hänga med).

Detta var typ 1994, eller till och med 1997, det är i varje fall en stenålder sen (och definitivt ett preskriberat beteende). I dag har jag fått en ny fin Sony Ericsson Xperia. Väldigt fin. Svart och blank. Nu är det så att J-A-G läser bara skönlitteratur, bloggar (och lite skvaller ibland). Min M Ä-L-S-K-A-R däremot manualer (helst ska de höra till H-A-N-S nya prylar, men mina går också bra (tack och lov, det är så praktiskt tycker jag, som är lätt otålig). Och mycket riktigt, M formligen S-L-E-T kartongen ur min hand och blev helt överlycklig.

Men, kommer du ihåg hur det var innan du hade en mobil? Då brukade i alla fall jag:

• Komma ihåg människors telefonnummer i huvudet.
• Bestämma en tid och plats där jag skulle träffa mina vänner och sen faktiskt ses just där på just den tiden.
• Sällan komma för sent.
• Prata med mina vänner oftare eftersom jag inte hade tillgång till SMS.

Efter jag kapitulerat och skaffat en mobil blev jag sedan :

• Arg på alla som inte hade mobil, hur kunde de!
• SMS beroende.
• Flexibel (vilket är ett finare ord på velig på platser och tider för möten).

För visst är det så att allt handlar om inställning? Klicka här och ta del av ett annat sätt att möta världen på, utan mobilen.

Läs även andra bloggares (kanske) intressanta åsikter om: mobiler, teknik, manualer, prylar.