Själv är jag perfekt!

Det kom upp på jobbet i dag. Det där om att det finns saker man retar sig på hos andra. ”Själv är jag perfekt”, som min kollega S brukar säga (lite ironiskt, tror jag) när hon berättar om sin mans upptåg.

Hemma hos oss är det (såklart) jag som är perfekt. Trots det retar sig M på att jag alltid lämnar plastfilmen framme på bänken (det är för att jag ska ha den igen snart, faktiskt). Han retar sig också på att jag sätter tillbaka eltandborsten åt fel håll så att den inte laddar (men V-A-R-F-Ö-R gör man det då möjligt att sätta i den åt två håll?).

Jag (som är perfekt) retar mig på att M inte hänger upp sitt badlakan på handduksvärmaren när han duschat, utan på kroken (den precis bredvid duschen) där jag också vill hänga min handduk när J-A-G duschar. Själv förnekar han bestämt att han brukar lämna den där (det kan bero på att J-A-G brukar hänga upp den).

Tack och lov har M slutat glömma sina 45-or innanför dörren jämt, där jag snubblade på dem hela tiden (det kan bero på att jag började slänga ut skorna på gräsmattan när de låg där, innanför dörren). Jag har 36-or och då märks det inte lika mycket om jag råkar göra samma sak (vilket jag inte säger att jag gör, men om); så länge jag bara glömmer ett par.