Vi har precis avslutat sagan jag och lilla L1, dottern. Jag har hummat slumra in lagom många gånger, vilket ändå alltid är för lite. L1 rapar och donar. “Jag känner mig lite…” sen kommer en kräk, som hon liksom galant fångar upp i nattlinnet. “Det låter som du kräks…” säger jag och vänder mig om lagom till kräk nummer 2.
I vår familj hanterar vi alla kräks olika. L1 blir nästan aldrig ledsen. (Storebror blir förtvivlad. Pappa M kräks nästan själv om andra kräks). Men L2 hon liksom knatar med kavat in i badrummet “jag ska kräkas lite till..” säger femåriga damen och så gör hon det. Inga krusiduller eller gråt där.
“Jag behöver duscha.” Jaha, no shit. Det gör vi och det behövs tvätt med.
I sängen igen efter att vi bytt lakan och ställt i ordning efter alla konstens regler.
“Jag har ställt en balja här, om du vaknar och behöver kräkas igen,” säger jag.
“Ja. Då om jag vaknar mitt i natten och känner, nu kommer det kräks, och det kommer som en jätteplums, då lutar jag mig bara så här över kanten och så kan jätteplumsen komma i hinken,” säger hon. “För med jätteplumsar hinner man inte in i badrummet, eller hur?”
Sen säger hon att hon fryser och vill ha något varmt på huvudet, så hon somnar med en extra filt. Och en svart toppluva med dödskalle på.
Men tussan då! Ge hennen en bamsekram från mig