Snart kommer (pappa) tomten

Ett helt år har snart gått sen jag började blogga. Idag har jag dåligt samvete, tänker: helvete! Fortfarande kommer det besökare som troget tittar in och hittar – ingenting. Det lackar och det lackar fort. Allt som hänt sen sist är som ett taggmoln – och det är S-T-O-R-T.

Måste yster vara dyster?

Syster yster U var på besök i helgen. Eller syster D-Y-S-T-E-R, snarare. Systerligt ärlig som jag är sa jag att nu är du allt lite neggig, när varje glatt utrop besvarades med en negation. Men jag fattar ju att det är S-K-I-T, för att tala med klarspråk. S-K-I-T, när man kämpar och jobbar på och inte får all hjälp som tänkas kan att bli bättre.

Valborg är tid för det nya

Idag på självaste Valborg är det ett år sen en blodpropp satte sig i min syster Us hjärna. Jag är så glad att hon lever. Stolt över att hon kämpat så hårt. Kommit så långt. Själv tar hon årsdagensfunderingarna med ro.

En outtalad idé

Idag är det ett år sen min syster U fick hästen över sig. På Valborg, två dagar senare fick hon sin blodpropp i hjärnan, en komplikation. Året som gått är fyllt av utveckling. När jag tänker tilbaka kommer jag på en idé.

Hjärnskada är en världslig sak.

”Konstiga människor,” säger jag högt. ”Parkera utanför vår grind sådär!” Jag har inga glasögon på mig. Kisar hårt (eller kisar man mjukt?) och vänta, jag känner nog igen de som kliver ur, lite. Japp. Det är min syster U och hennes familj. Känner mig först lätt förvirrad. Jag har ju precis varit och köpt lördagschips, U ska väl inte vara här?

Mobil flytväst

Har jag betraktat min syster på ett annat vis på grund av hennes handikapp det sista året? Jag hoppas inte det. Däremot har jag nog tänkt på det mycket. Hur det ska bli. Och på att jag är tacksam över att saker och ting är lätta att göra med två friska händer och ben. Som att koppla in en dator och att maila och berätta om nattliga vattenäventyr.

Bananer och vispad grädde

…Det var alltid bråk när T var hemma. Hon gjorde tonårsrevolt mot våra ganska konservativa föräldrar (jo mamma och…

Ett ärr på örat

Jag har feber idag. Solen skiner. Vill vara ute. Träffa kompisar. Leka med barnen. För att slippa tycka synd om mig själv kommer här berättelsen om hur U (min syster) fick sitt ärr på örat (som jag lovade igår).

I början efter hennes olycka och proppen i hjärnan låg U självklart på sjukhus (hon var ju förlamad i halva kroppen). Jag besökte henne varje vecka (det är lite för långt mellan Stockholm och Örebro för varje dag), ringde gjorde jag varje dag.

En dag då jag ringde frågade jag (som alltid) hur läget var.

U: Jag har ramlat. Jag har sytt 9 stygn. (En fördel eller nackdel, beroende på hur man ser på det, med att få en propp i hjärnan är att man blir mer rakt på sak, det finns inte ork att prata skit).

Jag: Vadå ramlat? (hon ligger ju för sjutton i en säng, med staket, tänkte jag).

U: På toaletten.

Jag: Men du ska ju ha säkerhetsbälte.

U: Jag har ett jättebandage på örat.

Jag: Men…

Jag ser henne framför mig. Värsta vita bandaget. På örat.

Sen skrattar jag. Hon skrattar också (så gott det går, men jag hör att det är skratt). Så otroligt sjukt. En halvt förlamad kvinna. Som om det inte räcker måste hon nu ha ett skitfult bandage på örat.

U: Aj. Skratta inte.

Jag: Hur lyckades du med det?

U: Jag ville torka mig själv.

Och, vem sjutton vill inte det, kan jag ju förstå. Hon är extremt envis min syster. Hon kan själv. (Och ja, det är en egenskap vi delar. Vi har det efter pappa. Han är precis likadan). Det är bara det att förlamade har lite för dåligt med balans för att torka sig själv. Men när man är nyförlamad är sådant ganska lätt att glömma bort.

U: De blev arga på mig, (läkarna alltså) de sa att jag hade tur. Örat slets nästan av helt.

Jag: Typiskt dig. Gör inte om det.

U: Lovar.

Sen skrattar vi igen. Tur. Jo du. Det kunde hon ju behöva lite mer av.

Äntligen mupp-moppe!

Min syster U har äntligen fått sin mupp-moppe. Inte för att hon är en mupp, utan för att hon ska kunna ta sig någonstans på egen hand. Jag tror vi kallade dem mupp-moppar när jag var ung (jag menar såklart Y-N-G-R-E, men läs dum). Då kände jag ingen mupp. Det gör jag inte nu heller. U är ingen mupp. Hon har bara ett handikapp. Och ett ärr på örat. Men det får jag berätta om en annan dag.

Innan hon fick den funderade vi (jag och U) på vad som skulle hända om mupp-moppen fick tokspel? Tänk om den satte iväg i 70 km/h. Bara sådär. Då skulle hon inte bara bli byns enda (tror jag) ägare av en mupp-moppe. Hon skulle också bli byns talk of the talk. ”Såg ni den dära U när hon for förbi. Inget T-R-A-F-I-K-V-E-T-T! Hon kan ju köra P-Å någon.” Kanske vi borde streama mupp-moppen med coola eldsflammor i sommar (i byn de bor i skulle det vara coolt). Ifall den får tokspel. Skulle nog se lite fräsigare ut då.

Men, hittills har den visat sig gå i maximalt utlovade 15 km/h (vilket för dig som aldrig fräser runt på något med hastighetsmätare motsvarar rätt normal cykelfart). Det är fort nog om det är minusgrader och snålblåst. Den har ingen stjärtvärmare. Inget tak. Inga väggar. (Det är ju en moppe, men ändå). Så U tycker att 15 k/h är rätt lagom. ”Särskilt när det är halt ute,” sa hon. Antar att den inte är utrustad med dubbdäck heller.

En bieffekt av det hela är den nya garagedörren med tillhörande fjärrkontroll. Utan den skulle mupp-moppen få stå. U skulle inte få ut den. Hennes man R är också väldigt lycklig över den. Nu slipper han kliva ur bilen för att öppna och stänga när han ska köra in och ut. Han har nämligen förärats med en alldeles egen fjärrkontroll. Han har även stjärtvärmare, men den fanns redan innan.

En passagerare för mycket

Nu har storasyster åkt. Det gick fint på resan hit. För henne och barnen alltså. En passagerare för mycket fick de däremot med sig. När dörrarna stängdes och tåget tuffade iväg var hennes man R kvar. På tåget. Mindre bra. Särskilt om man ska jobba snart. Eller när man inte har någon biljett. Eller ens hade tänkt resa nånstans. Alls.

Inte för att jag blev så förvånad. Det är lite typiskt R, det där. Att vara disträ och inte tänka på att tåget ska gå. Väldigt snart. De snälla konduktörerna gav honom ett intyg att visa upp och han fick göra en ofrivillig tur och retur till Västerås. Gratis.

Han kunde gått av i Arboga. Då hade han ändå fått vänta på samma tåg som om han bytte i Västerås. Jag förstår jag varför han valde Västerås. För den som inte varit i Arboga så är det inte direkt en metropol. Särskilt inte på stationen. De har till exempel ingen tillfällig spelhall där inför jul med alla nya spel, som på Stockholms Central. Inte så konstigt kanske.

Om 45 minuter kommer nästa besök, svärmor och barnens gammelfarmor. Eller vanliga farmor och gammelfarmor som barnen kallar dom. De ska inte sova över, bara fika.