Det blir aldrig som man tänkt sig. Kanske gör det inget egentligen?

Syster T kom veckan innan jul från Australien med sina två tjejer och syster U hängde på och alla möttes vi i en fjällstuga i Sälen. Julen skulle busas in ute i snön med syskonbarn och egna ungar, vi skulle gräva snögrottor, mysa på kvällen med glögg och snacka om allt vi inte hunnit ta reda på om varandra under året.

Istället blev jag dunderförkyld med feber. Jag drabbas av dåligt samvete för att jag inte orkar göra allt det där och vara en bra moster som intresserar sig för barnens kusiner, vara en rolig mamma och syster och allt som hör till. Spela spel, gräva snögrottor och dra pulkor och busa i snön.

Visst är det typiskt fånigt? En sån där förväntan om att nu gäller det liksom. Nu ska vi banne mig vara happy och ha det fint. riktigt rå om varandra.

Nu busade ju alla A-N-D-R-A ute i snön och hade roligt och åkte skidor och de åkte pulka och lekte. Det vara bara det att J-A-G  inte orkade vara med.

Så var det så illa då? Vi åt ett otroligt julbord hos mamma och pappa i Älvdalen. Kusiner och alla slet sina klappar och skrek ut sin förtjusning över barbies, pennor, lego och kläder. Julgranen (om än fuskgran) stod pyntad och änglar och tomtar lurade i var vrå. Barnen ville I-N-T-E åka från mormor och morfar. Ett gott betyg på en jul spenderad i familjens sällskap och kusiners lek.

Det är nog banne mig det som Ä-R att vara happy.

Ps: vi har som synes även hunnit med en mängd spännande vinteraktiviteter såsom dikeskörning. Helt gratis.

Dragkedjan på dotterns för hösten nyinköpta fleece har gått sönder totalt. Knallar till barnavdelningen på Åhléns City i Stockholm där jag köpt den för att reklamera. Det är deras eget märke ”Varför Därför” så jag tänker att de kan laga den eller ersätta den med en ny även om jag inte har kvittot kvar. Tji fick jag. 

Åhlénsmänniskan: Det är jätteviktigt med kvitto. Utan det kan jag inte göra något. (Sen tittar hon liksom bort).

Jag: Men det är ju ert eget märke och årets modell, var skulle jag annars köpt den?

Åhlénsmänniskan: Det är jätteviktigt med kvitto. Man ska spara det.

Jag: Jag kräver inga pengar tillbaka, men ni kan väl laga den?

Åhlénsmänniskan: Nej, vi lagar bara utomstående märken inte våra egna.

(Jag tänker: Hon måste skämta!)

Jag utåt: Jag har använt mitt Åhlénskort och handlar mycket här. Ni kan alltså inte laga den?

Åhlénsmänniskan: Nej. Man måste ha kvitto. Det är jätteviktigt med kvitto.

Jag: Då får jag väl överväga att inte handla här mer när jag ska göra mina inköp.

Åhlénsmänniskan: Man måste ha kvitto annars…

Jag (avbryter, är ganska arg nu): Jag F-A-T-T-A-R men ingen människa kan spara alla kvitton på alla inköp man gör i hela livet!

Åhlénsmänniskan: Man måste ha kvitto…

Jag går där. Det handlar inte om pengarna, det är en princip, att ge service. Jag har råd att köpa en ny tröja, jag har råd att köpa tio om jag vill.

Så nu vill jag säga till Åhléns, om ni hade erbjudit er att laga tröjan eller byta den felaktiga varan hade inte följande hänt:

Jag hade sluppit slänga den i soporna och belastat miljön. Jag hade inte gått ut från er butik och direkt vidare till Stadium för att köpa en ny tröja där istället. Jag hade heller inte bestämt mig för att välja andra butiker för inköp till barnen än just Åhléns framöver. Tillgänglighet och pris är inte allt. Service är otroligt viktigt.

På Stadium hanterade de min väns exakt liknande situation tidigare i höstas så här: ”Jag kan inte ge dig pengar tillbaka eftersom du inte har kvitto. Men du kan få en värdecheck motsvarande senast loggade pris för varan”.

 Häpp!

Ett helt år har snart gått sen jag började blogga. Idag har jag dåligt samvete, tänker: helvete! Fortfarande kommer det besökare som troget tittar in och hittar – ingenting. Det lackar och det lackar fort. Allt som hänt sen sist är som ett taggmoln – och det är S-T-O-R-T.

På onsdag kommer syster stor, men två små barn ända nerifrån down under. Det var över två år sen sist så det känns som ett under. M tomtedräkten handlat har, han vill ju vara tomtefar. ”Snart kommer pappa tomten säger mina små L” och skrattar gott. Du kommer väl ihåg hur han sist kom till skott?

Pappa är hemma från sjukhuset, det är bra. Hoppas han hemma får  va. I vinter ska vi prova skidor med barnen, undrar hur det ska gå. Och undrar om vi en julgran ska få?

Hur som helst så får jag skärpa mig, antingen så bloggar jag eller stänger och säger hej.

Läste att Färjan-Håkan ska få en ny egen TV-serie om när han öppnar bar i Thailand. Han fick frågan om Håkan-baren var passerat som namn nu. ”Något-Håkan” (det är ju inte klart vilken håkan han ska vara nu) svarade att Thai-Håkan lät ju så där, så han fick väl se. Vilket epitet ska det bli denna gång.

Först tänker man att det där med namn-epitet kom med alla ”dokusar”, men egentligen är det väl en gammal grej. Bara det att förr hörde namnet ihop med det man arbetade med. Man var en ”bond-Ola” eller en ”sjöbuss-Kurre”. Kanske är inte skillnaden så stor. Egentligen. Bara att i dag handlar de där epiteten om att synas.

Undrar sen vilket epitet jag skulle få. Om nån skulle ge mig ett. Penn-Anna kanske? Att skriva är att synas lite. Att läsas är att synas mycket.

Det är konstaterat. Storleken spelar roll. Särskilt när det är blåser kallt och regnar.

Regn. Blåst. Skitväder. Jag väntar på bussen. Jo, varje hållplats vid buss/tågstationen har en kur att skydda sig i. Förr var de där kurerna stora nog till 15 pers att ”kura” ihop sig i. Om man kämde ihop sig. Idag är de ungefär 90 cm djupa (med något längre tak) med en jättebänk som tar upp all kurplats. Nästan. En stående person kan klämmas in på respektive sida. Sen är det fullt.

Sitta på bänken skulle kunna vara ett alternativ om jag varit klädd i jätte-galonisar. Eller om solen sken. Nu regnar det. Inne i hela busskuren. Regn faller som bekant sällat rakt ned. Särskilt när det blåser. På bänken regnar det; och och på de två människor som i alla fall är skyddade mot blåst (om det blåser från rätt håll, gissa om det är vanligast med vind från de andra vädersträcken?). Men G-I-S-S-A också om fler än två personer ska med bussen. Som är sen. Naturligtvis.

Det var bättre förr, innan de vid upprustningen bytte de gamla busskurerna. Kanske var det så att pengarna tog slut? Till kurerna alltså, så de blev tvugna att bygga halva kurer? Bänkbudgeten räckte däremot. A-L-L-A busskurer har en jättebänk. Som ingen sitter på. De är ju blöta.

Kanske har PRO helt enkelt en starkare lobby än vi som bara vill ha lite skydd? Jag menar, varför skulle annars bänkar – som i detta kalla land kan användas fyra månader om året om man inte har skoteroverall – prioriteras över taklängd? SL borde sponsra pensionärerna med mega-galonisar i så fall. De kan ju inte heller sitta på bänken. Då blir de blöta i rumpan. Får urinvägsinfektion. Och dör.

M har slutat jobba. Blivit ”lyxman”. Nya utmaningar hägrar efter nyår. Med hem sista dagen kom en låda.

Jag svischar genom matsalen och i ögonvrån noterar jag nya ”prydnader” på sekretären. Jag hyser allmän aversion mot prydnadssaker, funktion ska det vara. Eller bilder. Eller M-Ö-J-L-I-G-E-N konst.

De här nya ”prydnaderna” passar inte in i någon av dessa kategorier. De passar in på amerikanskt, stort och F-U-L-T. Tre gräsliga troféer stoltserar, kaxigt. Jösses, tänker jag och svischar vidare på mitt uppdrag.

Nån dag senare kommer jag ihåg det där, oroligt frågar jag M: du tänkte väl inte att de skulle stå där, på riktigt? (Jag menar, han kunde ju fått en sluta-på-jobbet-kris och fått för sig att hotta upp hemmet med gamla minnen. Hua!).

M: Nej, skulle bara se hur lång tid det tog innan du såg dom och vad du skulle säga. Sen ler han.

Jag: PHEW!

Sen funderar jag på, tänk om det var ett test? Tänk om hans nyvunna ledighet kommer att spenderas med att göra om hemmet till en ”crib á la rapper” och att han nu testar min utryckningstid (som värsta helikopterrånaren)?

Shit, hur mycket bling kan det hinna komma upp under en arbetsdag?

Jag har bröst. De flesta tjejer har ju det; bröst. Under pågående ”Rosa bandet”-kampanj är det bröst överallt. Klart jag börjar tänka på bröst; mina och andras.

När jag var barn tyckte jag att mamma hade fina bröst, sådär på barns vis. De var ju så mjuka och gosiga.

Precis i dessa rosa dagar har mina yngre kollegor på jobbet alla blivit kallade till mammografi – på löpande band. De måste ha glömt mig, tänker jag, jag är ju äldre och har aldrig blivit kallad? Så jag ringde mammografienheten i Stockholm.

Mammografitanten: Nej, de som är födda 1968 ska vi börja kalla i januari 2010 och sen har vi arton månader på oss att hinna med alla.

Jag: Men, varför får de som är yngre än mig komma samma år de fyller 40 och före mig?

Mammografitanten (låter lite besvärad): Eh, ja vi har ju fått ett schema av landstinget som vi ska följa. Vill du komma tidigare måste du ha en remiss från en läkare.

Jag: Men då kan det ju ta två år innan jag får komma? Jag kommer att ha fyllt minst 43?

Mammografitanten: Ja.

Jag lägger på och tänker. Logiken, den förstår jag inte. Varför de som är yngre ska komma före? Hur tänkte de?

Så i morse började jag med det där klämmandet hemma i duschen i alla fall, det som jag aldrig tagit mig för.  Det enda problemet är att även friska bröst är knöliga inuti, de ska liksom vara så. Därför är det ju svårt att veta, om det är okej-knölar eller inte. M får nog klämma lite extra också. Det kan aldrig vara fel.

Här hittar du Rosa bandets hemsida.

Borde skriva här på bloggen. Kanske om hur rolig jag är? Nu är det dock inte alla andra som fattar hur rolig jag är. Here it goes!

M och jag är på pizzeria på nittiotalet nån gång. Vi kommer fram till disken där man först tar dricka själv. Jag utbrister med väldigt ljus (E-X-T-R-A ljus) och hög (jo, värre än vanligt) röst: ”Oh, Sprite Light! Sprit Light”, samtidigt som jag försöker se rädd ut och pekar på läskflaskorna (där det står Sprite Light bland annat).

M tittar på mig med sin nu-har-hon-blivit-RIKTIGT-knäpp-min.

Själv skrattar jag åt hur rolig jag just var, och har inte sett hans min än.

M: Vad håller du på med?

Jag: Men, Gremlins! Fattar du inte? ”Oh bright light! Bright Light”. Vi såg ju den nyss?

M: ?

Jag: Men det är ju jätteroligt! Bright Light – Sprite Light?

M: Du är ju knäpp!

Jag står fortfarande fast vid att det där V-A-R ett kul skämt. Kanske är det därför jag fortfarande drar upp att han inte fattade, fast det passerat typ sjutton år eller så.

Att försöka vara sexig är betydligt lättare när man är 41 än 21, det kräver bara liiiiiiite mer ansträngning på ”dekalnivå” och intelligens. För en färdiggrillad kyckling är det där inget problem. Den görs och smakar likadant nu som för 30 år sedan. Same, same.

Även om det är enklare , det där med sexigheten alltså, vid 41 än 21 är det i ärlighetens namn (vem sjutton kom på D-E-T uttrycket? Finns väl ingen som heter ”Ärligheten”?) dock väldans mycket jobbigare än när man var 30. Hur blir det senare, när man är 50? Om det är sant att man känner sig som ung (yngre) innuti även då man blir äldre, vad händer med just den biten? Blir nog S-K-I-T-J-O-B-B-I-G-T. Eller inte. Kan inte bestämma mig.

Undrar hur kycklingen känner sig. Den attraherar ju uppenbarligen fortfarande. Trots samma kostym. Samma smak. Samma brända look.

Med alla härliga smakkombinationer som finns, tror de inte att folk skulle köpa en basilika- och soltorkadtomatkryddad version? Eller en asiatisk teriyakikyckling? Lite annan look utanpå, samma goda kvalitet innuti (nu pratar jag även 41-åringar, inte bara kycklingar) det skulle göra susen (nu menar jag framför allt på kycklingarna, de behöver mest sus).

Och, nej, jag är inte full. Behöver bara lite nya dekaler. Ny garderob. Lite fräscht utanverk. Men framför allt är jag nog väldigt hungrig.

Jag har snart avslutat min tredje arbetsvecka efter återkomsten från semestern. Den första veckan spenderades med ”livräddning i mail” kombinerat med en B-E-S-A-T-T-H-E-T av mer semester. N-U! Och en förundran över vad det är jag egentligen håller på med.

När så den tredeje veckan nu går mot sitt slut känns det, tja, lite som vanligt. Det där jag väntat på, att någon ska komma och knacka på min axel (i tanken hör jag inte när han kommer – eller är den en hon? – för jag har min iPod på) och säga: ”Men U-R-S-Ä-K-T-A, vad gör  D-U här? Du är V-E-R-K-L-I-G-E-N inte kompetent nog at klara det här jobbet,” det där, det händer inte.

Jag börjar åter känna att jag är rätt bra på det jag gör trots allt. Några celler finns kvar. Som kan tänka. Därför laddar jag med feta kommentaren, om han nu kommer (eller hon?): Tänk på för att det är jag V-I-S-S-T!