Ceres Challenge – ett äventyr med tårar, kramp och glädje

Det är ganska precis 24 timmar sen vi lyckliga gick i mål på Ceres Challenge 2016. Jag, P och E. De tre musketörerna. Kompisar i vått och torrt. Vi kom sist. Men vi vann stort.

Vi tar det från början. Vi hade hört talas om alla skräckupplevelser på Ceres. Kramp, väggning, och bära på cykeln. Men konstigt nog gick jag i april ändå med på att köra loppet. P och E hade lurat i mig att de redan anmält oss. Så det var bara att hänga på. Så jag sa väl OK då. Då först berättade de att anmälan inte var skickad… Jorå, dom vet hur man få med mig på dumheter, mina kära vänner.

Igår stod vi där på startlinjen. Först ut var vi. Inte alls nervösa, för vi hade ingen ambition att vinna. Tidsgänserna de sagt på 4 timmar vid ca 2,2 mil och 6 h vid ca 4 mil, de lät ju som L-Ä-T-T att hinna med. Jag menar HA-L-L-Å, 2 mil på 4 timmar? Baggis!

Efter en timme och en kvart hade Pernilla surnat till för vi fick kliva av och på cykeln och gå så mycket (precis som hon sagt innan, det var hennes akilles). Det var branta klippor med korta stigavsnitt emellan. Jag frågar E ”Hur långt har vi kommit egentligen?” (Hon hade mätaren på styret). ”7 km,” svarar hon. (Här skulle jag göra en WTF-gubbe-min om jag kunde på tangentbordet). Jag får ett hysteriskt skrattanfall. 7 km. på en timme, och en kvart. E skrattar lika hysteriskt. Inte P. Hon skrattar I-N-T-E.

Vi kämpar på. Jag känner mig på topp och har alla krafter och humöret uppe. E och jag peppar P. ”Det är ju skitkul!” säger vi. Tror P ville slå något hårt i huvudet på oss där och då. Det skiter vi i. Vi fortsätter att peppa och skoja.

Senare kommer P igen. Själv börjar jag tappa gnistan. Energin är borta och jag inser att jag måste äta mer (precis som jag sagt innan, min akilles). Tiden är liksom ur led. Man tror inte tiden går fort, eftersom vi tar oss fram så långsamt. Jag gör två vurpor, och efter den sista börjar jag gråta. De andra försvann över ett krön och såg inte att jag ramlade. ”Jag skiter i det här,” tänker jag. Men cyklar efter. Kommer fram och bölar. De peppar och tröstar. ”Det sitter bara i huvudet, du klarar det här! Det vet jag!” Säger E. De närmaste ca 7 km fram till tidskontroll ett är vidriga, särskilt mentalt. Men vi klarar precis tidsgränsen på 4 h.

Jag trycker i mig bars, gel, GT-tabletter, bulle, energidryck. E och P säger att jag inte behöver äta mer, men jag vet ju, det var det som var felet från början. Det jag ska använda om 60-90 minuter måste i nu. Det blir lite lättare att cykla, eftersom vi inte måste idka bergsbestigning medelst cykel H-E-L-A tiden, bara ibland.

Det tar S-J-U-K-T mycket på krafterna att kliva av och på cykeln hela tiden. Vi börjar göra misstag för vi är trötta och det blir fler vurpor av alla. Det gör ont, precis överallt. Tårna krullar ihop sig. Fotsulorna värker av allt klättrande. Fingrarna krampar ihop till en klo. Höftböjarna värker. Utsidan på lår och smalbenen värker. Nacken. Axlar. Det enda som egentligen inte är helt slut eller värker är faktiskt mina lårmuskler. Det finns kraft i dom trots allt. Tackar all styrketräning för det!

Nästa tidsgräns närmar sig, en halvtimme och 5 km kvar till den kontrollen. ”Vi måste cykla på snabbare,” säger de andra. Då bryter jag ihop igen. ”Det går inte. Ni får åka utan mig.” E säger att nej, vi sa vi ska göra det här ihop. Men där och då tappar E sugen istället. När hon inser att vi trots att vi kämpat så hårt, kanske inte får gå i mål. (Precis som hon sagt innan, hennes akilles).

Men precis då börjar mina krafter sakta komma tillbaka. I skallen tänker jag att vi ska F-A-N- klara det här! Inte ge upp. Aldrig, aldrig, aldrig! Och tänk, vi H-I-N-N-E-R in i tid! Vi får fortsätta! Nu ska vi B-A-R-A trampa på. Inte ge upp.

A-L-D-R-I-G har 15 km känns så långa. När vi passerar den så kallade Mördarbacken, så är det inga svårigheter kvar, säger de. Nu är kanske inte stigar och vägar så svåra, men oj vad det gör ont. Men humöret behåller vi, för nu känner vi att vi kommer klara det här.

Vid passage över en stor väg står det flaggvakter. Jag frågar ”Hur långt är det kvar nu?” Han säger 4 km, med ett leende. 4 km. 4 km. 4 km. Jag vrålar till E och P, som korsat vägen före mig: ”Det är bara 4 km kvar!” ”4 km” ”4 km”. Sen får jag ett sånt där H-Y-S-T-E-R-I-S-K-T gråt och skrattanfall. Kan inte sluta. Jag är så L-Y-C-K-L-I-G. Bara 4 km! Det är oerhört komiskt, att bli så lycklig där ute i skogen, så att jag inte kan sluta skratta.

Hur som helst, det var ingen bris de sista km heller. Men när vi äntligen ser målet, och hör musik. Då är allt glömt. E och P väntar in mig, sen cyklar vi i samlad trupp uppför den sista, branta gräsbacken mot målet. Två gånger får vi köra upp genom fållan innan vi passerar in i Mål. Vi står upp och pumpar oss uppför backen, benen funkar och det känns starkt!

Alla funktionärer är kvar, de tjoar och peppar och vi har stående ovationer. ”Vilka hjältar, jag får ståpäls,” säger speakern. De fotar och filmar och vi känner oss faktiskt som de hjältar vi är. Visst. De är säkert lika lyckliga över att äntligen få packa ihop. Vi hade trots allt varit ute på banan i hela 7,5 h! Det är länge. Vi borde gett upp. Alla andra verkade vara såna som tävlar, och där kom vi, motionärerna. Först ut. Sist in. Men de ser genuint imponerade ut, att vi klarade det.

Vi bröt ihop, men vi kom igen, och vi K-L-A-R-A-D-E Ceres Challenge. Det är inte alla som gjort.

Vi gjorde det tillsammans, hela vägen. Det är jävligt stort. Älskar er kompisar. Är stolt över oss!

Men hur var det nu vi sa precis efter, när vi åt den torraste och kanske godaste hamburgaren någonsin?

”Hörrn, nästa gång vi ska hitta på nåt, då kan vi kanske göra nåt mer normalt, gå på SPA eller så?”

Det var ju det där lilla ordet bara, K-A-N-S-K-E.