Från och med nu och fram till sommaren 2017, vad jag vet, kommer jag blogga på Bicycling.se! Jätteskoj. Jag blev utvald som en av två bloggare för Lidingöloppet MTB 2017!
Här hittar du min blogg: http://www.bicycling.se/blogs/annapojen
Det innebär att jag nog inte kommer blogga så mycket här ett tag, men jag hoppas vi ses på den nya!
Kram!
Hösten har levererat en rad av tester. I flera bemärkelser. En fånig liten vurpa i Kilsbergen och mitt lillfinger bröts. Tre nya möjliga cyklar passerade, en valdes ut.
Den 25 september blev jag varse att även små delar på kroppen har stora funktioner som påverkar oss. Jag ramlade i skogen (note to self: titta där du är, inte på kompisarna!). Kompisarna frågade: hur gick det? ”Jo det gick bra, men mitt finger känns konstigt!” Svarade jag. Det låg liksom som en slapp korv över ringfingret. Det gjorde konstigt nog inte ont. Men V, sjuksköterskan i gänget sa att det blir nog till att åka till akuten.
Det blev gips och några dagar senare operation. Två långa metallstift i handen för att sätta benbiten på plats igen, den hade brutits av helt. Tre veckor med gips. Kirurgen frågade mig vad jag jobbade med. ”Jag är kommunikatör, sitter vid datorn hela dagarna.” Han frågar om jag behövde ett sjukskrivningsintyg? Jag skrattar. ”Nej det behövs inte. Jag är egen företagare, så det är bara att jobba på.” Tur det var vänster. Och att pekfingret och tummen inte gipsades in.
I torsdags blev jag äntligen av med stiften efter sex veckor, de var tvungna att sitta längre än gipset. Stiften har varit värst. De har stretat emot vid rehab-övningarna. Skavt. Hindrat mig från att ha vantar. Jag fick inte träna! Risk för infektion vid stiften. Inte S-V-E-T-T-A-S. Hmmm. Nu är de i alla fall väck. Träningsresan tillbaka har börjat!
Det andra testet då? Jo. En ny cykel har ironiskt nog inköpts medan jag fortfarande hade gips på handen. Jag har egentligen inte testat henne helt och fullt. Två turer i Svampenparken. Det är riktigt skojiga klippor där. Fast tydligen är parken till för B-A-R-N-E-N. Inte för MTB-åkare. Konstigt. Man får smita dit på tider när barnen sover.
Men oj så skojig hoj! Det var Annie som sålde sin heldämpade All Mountain-hoj. En Lapierre Zesty. Med alla features jag hade bestämt mig för att jag ville ha. Fast. Det var ju en 27,5”. Jag hade ju egentligen sagt att jag skulle ha en 29”. Jag vet. Jag har tjatat om det. Men. Det blev ändå kärlek. Och 27,5” är smidigt på stigarna. Jag hade nämligen testat det med.
För det var ju det där med testerna. Hur jag kom fram till vilken cykel jag skulle ha? Jo en heldämpad hade jag bestämt mig för. Eftersom jag ville ha mer skoj utför framför allt. Därifrån till beslut, det finns ju hur många olika modeller som helst! I alla prisklasser.
Redan i våras testade jag några heldämpade på tjejlägret i Nora. Känslan var väldigt olika i de tre jag provade där. Men de kändes alla klumpiga och tunga. Inte alls skoj. Lite traktor. Så vikten blev en faktor. Jag ville inte ha en för tung cykel.
Efter sommaren fick jag möjlighet att testa två cyklar hos Uno Forsberg. De flesta av cykelhandlarna här i Örebro har testcyklar man får låna eller hyra för test i terrängen.
Jag provade först en ren cross country MTB, enklaste varianten av Specialized Epic 29”. Superskoj hoj! Snabb som attan på stigarna i Eker där vi cyklade. Lätt och skön känsla. Sen provade jag en Specialized Camber lady i 27,5”. En trail-hoj med längre slagvolym. Lite enklare komponenter, och nära 10 000 kr billigare. Den var jätterolig! Jag älskade hur den klättrade uppför, och skrattade hela vägen nerför. Cambern vann för mig! Men jag var beredd att lägga mer pengar för bättre komponenter och att få med saker som drop post, så planen var en Specialized Camber, men en 29” (27,5” fanns bara i dammodellen).
Sålde min gamla cykel och hade alltså egentligen redan bestämt mig. Precis då dök Annies cykel upp begagnat, till ett bra pris, med toppenkomponenter och alla features jag kunde önska.
Det blev till att göra en lista. Fördelar och nackdelar på varje cykel. Och de hade så många fördelar båda två! I slutändan blev det ekonomin som avgjorde. Zestyn var begagnad men i toppskick och med fantastiskt fina komponenter. Mer cykel för ungefär samma peng helt enkelt.
Att köpa begagnat är förstås alltid lite läskigt. Men nu känner jag ju förra ägaren, och jag vet hur hon behandlar sina cyklar som små barn. Eller förmodligen B-Ä-T-T-R-E! Den har knappt en repa och känns som ny! My precious…
Utan att ha fått testa lite olika cyklar hade det varit svårare att bestämma sig. Nu vet jag bättre vad jag gillar. Vad är roligt. Vad funkar för mig!
Bara att börja träna upp handen ännu mer, stelt fortfarande. Och konditionen. Och styrkan. Så att jag är redo till våren. Längtar tills jag får lära känna henne. Ta ut henne på äventyr. Njuta på stigarna. Klara nya utmaningar tillsammans.
Helt enkelt, to put her to the test!
Bäst just nu:
Träna. Jag får träna. Hej träningsvärk!
Snö! Längtar till skidbackarna!
Sämst just nu:
Trump vann valet. No further comments needed
Det är ganska precis 24 timmar sen vi lyckliga gick i mål på Ceres Challenge 2016. Jag, P och E. De tre musketörerna. Kompisar i vått och torrt. Vi kom sist. Men vi vann stort.
Vi tar det från början. Vi hade hört talas om alla skräckupplevelser på Ceres. Kramp, väggning, och bära på cykeln. Men konstigt nog gick jag i april ändå med på att köra loppet. P och E hade lurat i mig att de redan anmält oss. Så det var bara att hänga på. Så jag sa väl OK då. Då först berättade de att anmälan inte var skickad… Jorå, dom vet hur man få med mig på dumheter, mina kära vänner.
Igår stod vi där på startlinjen. Först ut var vi. Inte alls nervösa, för vi hade ingen ambition att vinna. Tidsgänserna de sagt på 4 timmar vid ca 2,2 mil och 6 h vid ca 4 mil, de lät ju som L-Ä-T-T att hinna med. Jag menar HA-L-L-Å, 2 mil på 4 timmar? Baggis!
Efter en timme och en kvart hade Pernilla surnat till för vi fick kliva av och på cykeln och gå så mycket (precis som hon sagt innan, det var hennes akilles). Det var branta klippor med korta stigavsnitt emellan. Jag frågar E ”Hur långt har vi kommit egentligen?” (Hon hade mätaren på styret). ”7 km,” svarar hon. (Här skulle jag göra en WTF-gubbe-min om jag kunde på tangentbordet). Jag får ett hysteriskt skrattanfall. 7 km. på en timme, och en kvart. E skrattar lika hysteriskt. Inte P. Hon skrattar I-N-T-E.
Vi kämpar på. Jag känner mig på topp och har alla krafter och humöret uppe. E och jag peppar P. ”Det är ju skitkul!” säger vi. Tror P ville slå något hårt i huvudet på oss där och då. Det skiter vi i. Vi fortsätter att peppa och skoja.
Senare kommer P igen. Själv börjar jag tappa gnistan. Energin är borta och jag inser att jag måste äta mer (precis som jag sagt innan, min akilles). Tiden är liksom ur led. Man tror inte tiden går fort, eftersom vi tar oss fram så långsamt. Jag gör två vurpor, och efter den sista börjar jag gråta. De andra försvann över ett krön och såg inte att jag ramlade. ”Jag skiter i det här,” tänker jag. Men cyklar efter. Kommer fram och bölar. De peppar och tröstar. ”Det sitter bara i huvudet, du klarar det här! Det vet jag!” Säger E. De närmaste ca 7 km fram till tidskontroll ett är vidriga, särskilt mentalt. Men vi klarar precis tidsgränsen på 4 h.
Jag trycker i mig bars, gel, GT-tabletter, bulle, energidryck. E och P säger att jag inte behöver äta mer, men jag vet ju, det var det som var felet från början. Det jag ska använda om 60-90 minuter måste i nu. Det blir lite lättare att cykla, eftersom vi inte måste idka bergsbestigning medelst cykel H-E-L-A tiden, bara ibland.
Det tar S-J-U-K-T mycket på krafterna att kliva av och på cykeln hela tiden. Vi börjar göra misstag för vi är trötta och det blir fler vurpor av alla. Det gör ont, precis överallt. Tårna krullar ihop sig. Fotsulorna värker av allt klättrande. Fingrarna krampar ihop till en klo. Höftböjarna värker. Utsidan på lår och smalbenen värker. Nacken. Axlar. Det enda som egentligen inte är helt slut eller värker är faktiskt mina lårmuskler. Det finns kraft i dom trots allt. Tackar all styrketräning för det!
Nästa tidsgräns närmar sig, en halvtimme och 5 km kvar till den kontrollen. ”Vi måste cykla på snabbare,” säger de andra. Då bryter jag ihop igen. ”Det går inte. Ni får åka utan mig.” E säger att nej, vi sa vi ska göra det här ihop. Men där och då tappar E sugen istället. När hon inser att vi trots att vi kämpat så hårt, kanske inte får gå i mål. (Precis som hon sagt innan, hennes akilles).
Men precis då börjar mina krafter sakta komma tillbaka. I skallen tänker jag att vi ska F-A-N- klara det här! Inte ge upp. Aldrig, aldrig, aldrig! Och tänk, vi H-I-N-N-E-R in i tid! Vi får fortsätta! Nu ska vi B-A-R-A trampa på. Inte ge upp.
A-L-D-R-I-G har 15 km känns så långa. När vi passerar den så kallade Mördarbacken, så är det inga svårigheter kvar, säger de. Nu är kanske inte stigar och vägar så svåra, men oj vad det gör ont. Men humöret behåller vi, för nu känner vi att vi kommer klara det här.
Vid passage över en stor väg står det flaggvakter. Jag frågar ”Hur långt är det kvar nu?” Han säger 4 km, med ett leende. 4 km. 4 km. 4 km. Jag vrålar till E och P, som korsat vägen före mig: ”Det är bara 4 km kvar!” ”4 km” ”4 km”. Sen får jag ett sånt där H-Y-S-T-E-R-I-S-K-T gråt och skrattanfall. Kan inte sluta. Jag är så L-Y-C-K-L-I-G. Bara 4 km! Det är oerhört komiskt, att bli så lycklig där ute i skogen, så att jag inte kan sluta skratta.
Hur som helst, det var ingen bris de sista km heller. Men när vi äntligen ser målet, och hör musik. Då är allt glömt. E och P väntar in mig, sen cyklar vi i samlad trupp uppför den sista, branta gräsbacken mot målet. Två gånger får vi köra upp genom fållan innan vi passerar in i Mål. Vi står upp och pumpar oss uppför backen, benen funkar och det känns starkt!
Alla funktionärer är kvar, de tjoar och peppar och vi har stående ovationer. ”Vilka hjältar, jag får ståpäls,” säger speakern. De fotar och filmar och vi känner oss faktiskt som de hjältar vi är. Visst. De är säkert lika lyckliga över att äntligen få packa ihop. Vi hade trots allt varit ute på banan i hela 7,5 h! Det är länge. Vi borde gett upp. Alla andra verkade vara såna som tävlar, och där kom vi, motionärerna. Först ut. Sist in. Men de ser genuint imponerade ut, att vi klarade det.
Vi bröt ihop, men vi kom igen, och vi K-L-A-R-A-D-E Ceres Challenge. Det är inte alla som gjort.
Vi gjorde det tillsammans, hela vägen. Det är jävligt stort. Älskar er kompisar. Är stolt över oss!
Men hur var det nu vi sa precis efter, när vi åt den torraste och kanske godaste hamburgaren någonsin?
”Hörrn, nästa gång vi ska hitta på nåt, då kan vi kanske göra nåt mer normalt, gå på SPA eller så?”
Det var ju det där lilla ordet bara, K-A-N-S-K-E.
Nyss var det skolavslutning, Midsommar. Svenska somrar flyger iväg. A-L-L-T-I-D för korta. Om bara 5 dagar börjar H-Ö-S-T-T-R-Ä-N-I-N-G-E-N med Almby IK. Sen skolan. Men hallå?
Tänker jag efter lite mer, så har jag hunnit med ganska mycket ändå denna sommar. Jag har blivit R-U-N-D-A-R-E om magen (och lite överallt) till exempel. Jorå. När man väl tar av de där elastiska och mycket F-Ö-R-Ä-D-I-S-K-A cykelbrallorna, och ska ta på sig ett par jeans (utan stretch) så, N-O-T. Nej. Inte skönt. Tydligen inte cyklat tillräckligt ändå… Så nu är det skärpning på snacksen, sötsakerna och bean!
Jag har kört mitt första långlopp i sommar, Lida Loop! Passande namn det där förresten: L-I-D-A. Nu heter visst området så, men jag L-E-D en del med. Tidsmässigt gjorde jag ingen stor prestation, jag kom väl nästan sist av alla. Men. Jag hade aldrig cyklat sådär långt förut, 65 km. Så målet var bara att komma runt! Jag var så nära att sluta, S-Å många gånger. Men jag tog mig runt. Grät en liten skvätt i mål där snabba, väntande kompisarna kramade om mig. P grät en skvätt hon med. Hon var så glad för min skull, men, kanske var det även av lättnad, Ä-N-T-L-I-G-E-N får vi åka hem! (Så kände i alla fall jag!). Men jag är nöjd! S-O-M jag körde i passagen på slutet av loop ett, dropp och stenhällar som aldrig tog slut, med ett irrvarv av cyklister, så det var bara att hitta ett spår och köra på. Och det var F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T kul! Fick ett sånt flow och bara körde. Magi. Tider är verkligen inte allt. (Här kan nämnas at jag i våras hade såna hjärnspöken att jag knappt vågade köra över en slät liten kulle!).
Två omgångar till Rörbäcksnäs blev det med. Första gången med tjejerna. Då hade jag ingen större ork i cyklingen, pulsen skenade och jag flåsade som en blåsbälg. Grät en skvätt då med. (Kände mig stressad. Stress är konstigt. Man sliter på och när man äntligen får lite ledigt, då vill kroppen inte skratta, utan G-R-Å-T-A? Men jag har ju gjort den resan förr, så jag vet att bromsa upp). Men jag skrattade så jag kiknade med på den resan. Galet roligt var det med härliga kompisar! Och så provade jag Down Hill för första gången! Superkul!
Andra gången åkte jag och min man M upp, utan barnen. L-I-G-G-A-resa kallade en (något avis? Inte på att… med… M-I-G alltså utan mer på A-T-T få ligga, äh det här blev bara krångligt…) person, som jag inte ska säga namnet på här, vår cykelresa. Nu vet jag ju vad H-A-N gör (eller vill göra i alla fall) på sina barnfria cykelresor (ligga-resor) med sin fru! M-E-N. Vi cyklade i alla fall massor. Efter en första 1,5 dag med konstig puls igen så släppte det. Och det blev skitkul. Jag körde ganska F-O-R-T ibland till och med. Utför och uppför, stenar och trix. Inga hjärnspöken i sikte. Rent skoj på hoj i fyra dagar.
Sen fick jag nyligen låna en racer av snälla V, en Specialized Amira. Två turer har det blivit. Sen kom den här H-Ö-S-T-E-N. Stormar och regn. H-A-L-L-Å! Jag kanske inte jublar på den där racern (men uj vad lätt den går, svarar direkt) men det var rätt kul ändå, och man får ihop ganska många mil på kortare tid. Så jag vill cykla mer, innan jag måste lämna tillbaka den. Och vansinnigt snygg är den ju med. Undrar om V märker om jag inte lämnar tillbaka den? My precious… (Fast, fmiljen kommer väl kräva det annars. Har just nu fyra cyklar som är till för mig!)
Och nu är det alltså dags för höstens första träning på måndag. Känns som vi nyss avslutade i våras! Jag ska fortsätta leda Blå grupp med Jonte. Det kommer bli lite nya grejor och platser för gruppen, som vi inte gjorde i våras. Kommer bli jättekul! Mer säger jag inte, men det blir en rivstart! Den som vill veta får komma till Ljungstugan kl 18 på måndag den 15 augusti! Då kör vi!
PS Lycka till alla som ska köra cykelvasan i helgen!
PS PS tänker ignorera det faktum att jag inte bloggat alls sen 3 april eller om La Manga resan efter jag kom hem. Tror jag överlever det, framför allt överlever världen det. Kanske kommer en post om det lite senare. Nån gång.
Nu är jag på väg! Känner mig lite gammal när jag blir så förtjust över att det finns Wi-fi på planet! När jag flög första gången i ungdomen fick folk röka i de bakre raderna. Allt var inte bättre förr!
Resan går mot cykling på mountainbiken i La Manga, Spanien. Känner mig fortfarande overklig. Som om jag inte är på väg! Ändå är ju planet högt upp, solen håller på att gå ned och det finns Wi-fi!
Det ska inte bara vara cykling. In väskan ligger dator och systemkameran. (Men S-A-T-A-N vad tung den var att bära ryggan! Min dator är som ett mindre kärnkraftverk. Men den är snabb och den är ju mitt arbetsredskap!) Jag ska skriva och fota. Hoppas att det är någon som kanske vill publicera sen. Kommer finnas mycket att berätta!
Härliga människor, nya bekantskaper och även cykelkompisar på samma resa. Kommer bli magiskt!
Tack till min man M som tar hand om ruljansen hemma med barnen och kundernas dagliga behov av support! Nästa gång får du åka! ❤️
Plocka isär cykeln var inte helt lätt…
Men det gick! (M hjälpte mig lite.. Vi samarbetade!)
E med sin monsterväska!
Världen är vacker från ovan! ❤️
Hoppas bara jag får ihop cykeln i morrn! 😁
MTB, livet och jag. 